Mina lakan bär fortfarande hans drömmar. Mina kinder bät fortfarande hans märken efter ådrorna på hans handleder. 

Idag är det femtio dagar sedan. Femtio dagar det slutade vara vi. Femtio dagar sedan han sa att han inte ville mer. Femtio dagar sedan jag fick mitt hjärta krossat på riktigt för första gången. På de här femtio dagarna har jag nog gråtit mer än vad jag har gjort under hela mitt liv. Det gör fortfarande så himla ont och när jag ställer mig frågor som varför får jag fortfarande som ett tryck över bröstet och ont i magen. Jag kan fortfarande känna mig ensam, trots att jag är bland folk. Ensam inuti kanske.

Jag känner att jag kanske inte så ofta berättar hur jag verkligen känner. Men det är så himla svårt att låta någon gå som man delat allt med. Jag tror att ni accepterar att jag inte skriver ut några detaljer om varför och hur. Det finns ingen som vet verkligen allt om det, bara han och jag. Kanske kommer jag någon gång berätta allt för någon som jag litar på, men inte här i bloggen.

Det kommer ta så himla lång tid innan jag vågar lita på någon så mycket igen. Innan jag vågar satsa helhjärtat på en enda person, älska någon mest av allt och ge mitt hjärta till någon annan. Det får ta det tid det tar, ellerhur?

Idag har det gått femtio dagar och jag överlevde. Jag bestämde mig att efter femtio dagar skulle jag släppa det och gå vidare. Jag har förstått att det är slut nu, på riktigt. Jag bestämde mig för att om jag klarade de första femtio dagarna kommer jag att klara mig föralltid. 

Den första frosten har kommit, alla tak och gräsmattor är täckta av glitter. Jag älskar glittret, dimman, frostiga löv som prasslar under skorna och den kalla luften som tränger sig ner i mina lungor. Jag tycker om det som syns på utsidan, allting är vackert. Men inuti oss alla blir det mörkare och mörkare ju närmare vintern vi kommer.

Det är så himla mycket lättare att vara arg än ledsen. Och det är så himla mycket lättare att säga att jag hatar dig istället för att gråta och säga att jag faktiskt saknar dig. 

 

 

Stanna. Jag behöver dig mer än du tror.

De frågar om jag känner något för honom

Och jag vill svara att "jag känner fan allt som går att känna".

Hon pratar om dig som om du sätter stjärnorna på himlen.

Jag tittade fascinerat på hans blodådror som sökte sig upp längs med hans bleka underarmar. De liknade floder som slingrade sig fram till hans handflator. Eller som ett träds grenar som sträckte sig ut mot hans fingrar. Jag drog försiktigt med mitt finger, följde ådrornas väg tills jag kom fram till hans hand. Tog tag i den som la mina fingrar runt hans. 

"Jag älskar dig så det värker. Så mycket att mina ben och händer skakar och huden knottrar sig. Så mycket att jag nästan inte sover om nätterna", tänkte han. Men sa istället att kärlek bara är idiotiskt och att det egentligen inte ens existerar.

Ignorerar okontrollerbara fjärilar och mitt bultande hjärta bakom revbenen. 

Jag vill ha kyssar utan eftertanke, känslor utan smärta och en axel att vila huvudet mot utan att behöva lita på någon.

 

 

Jag kan inte längre avgöra vad jag vill. Ena stunden vill jag springa hem till honom, slänga upp dörren&skrika varförvarförvarför. Nästa stund vill jag springa hem till honom, slänga upp dörren och lägga mig i hans famn. 

Jag säger; det känns inte bra att detta är slutet.

Men det är inte slut än, det är bara början. Det kommer inte bli som förut, men det gör ondare än det borde.

Dricker te för att värma kroppen-själen-hjärtat och för att ha något varmt att hålla mina frusna fingrar om. Lyssnar på musik. Drömmer mig bort härifrån. Drömmer om att besöka andra städer, vandra längs gator jag aldrig varit på, med solen i ryggen och att vara påväg någonstans. Har inte mycket att se fram emot, behöver planer, något att längta till.

Det är slut mellan oss nu. Jag vet inte vad som hände eller hur det hände. Kanske berättar jag mer någon annan gång, kanske inte, Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu, jag vågar inte längre titta framåt. Jag gråter varje gång ingen ser, ibland även när någon ser.

 

Jag får tips och stöttande ord från vänner jag inte pratar så ofta med. Kramar och hjälp från mina bästa vänner. Får röda märken på kinderna när jag torkar tårar med stickade vantar, bryter ihop på skoltoaletter och försöker att inte börja gråta på bussen hem (vänta tills du kommer hem, vänta tills ingen ser). Ler när någon tittar på mig, går på en fest som känns meningslös. Försöker hitta på någonting att göra hela tiden, träffa kompisar, skriva, måla, spela gitarr, träna. Behöver bara stå ut med tystnaden om nätterna. 

 

Jag vet att det finns så himla många som har varit med om samma sak. Snälla, kan ni inte berätta? Berätta hur ni tog er igenom det, hur det kändes och vad som helst. Snälla. Maila mig ([email protected]), smsa, skriv på kik, komentera här eller vad ni vill. Anonymt eller inte spelar ingen roll.

 

Den dagen jag lär mig att flyga kommer jag aldrig ner igen.

Jag ler och de kommer sluta ställa frågor.

2Min tumblr