160912:2
Ur mina anteckningar i september, förra året.
Jag gråter inte längre över honom. Det gör inte ont när jag ser ett foto av honom eller när någon pratar om honom.
Jag tänker på andra pojkhänder runt min midja, ser en annan pojkes ansikte framför mig när jag blundar.
Men ändå susar det till inom mig när jag ser honom åka förbi eller när jag finner något som är hans hemma hos mig.
Ändå tänker jag på honom då och då. Det där med att inte veta om jag kommit över eller inte. Om jag saknar honom eller bara någon.
» lovisa/polichinelle
så fint skrivet. igenkännelse.
Svar:
Beatrice Johansson
Trackback