2012

Det är vår och allt är så vackert och nytt. Jag känner utan att tänka. 

Det är sommar, alldeles för kallt och det är meningen att vi ska känna så mycket, men jag känner ingenting. Jag förstår inte att det får mig att må dåligt. 

Det är tidig höst och hans ord slår mig som ett slag i magen. För första gången hjälper varken ord eller kramar.

Det är höst och höstsolen tränger sig igenom mina gardiner. Jag förtränger allt jag inte vill känna. Kryper undan och går sönder, lite i taget.

Det är vinter, nyårsafton. Med sand under fötterna, trettio grader i luften trots att klockan slagit midnatt och fullt av lyckliga människor runt omkring mig tänker jag att nästa år ska bli så mycket bättre. 

Sedan blev det 2013 och jag träffade honom. Han som lagade allting som varit trasigt alldeles för länge.