Det skaver för mycket i hjärtat av att tänka på honom, därför gör jag inte det. Men nu när jag inte längre känner efter lika mycket utan istället lever för stunden och för det som gör mig lycklig, då blir känslorna nästan illusioner. För jag lever kanske inte riktigt, men överlever ändå. Bara lite mer halvhjärtat än förut.