Idag är det femtio dagar sedan. Femtio dagar det slutade vara vi. Femtio dagar sedan han sa att han inte ville mer. Femtio dagar sedan jag fick mitt hjärta krossat på riktigt för första gången. På de här femtio dagarna har jag nog gråtit mer än vad jag har gjort under hela mitt liv. Det gör fortfarande så himla ont och när jag ställer mig frågor som varför får jag fortfarande som ett tryck över bröstet och ont i magen. Jag kan fortfarande känna mig ensam, trots att jag är bland folk. Ensam inuti kanske.

Jag känner att jag kanske inte så ofta berättar hur jag verkligen känner. Men det är så himla svårt att låta någon gå som man delat allt med. Jag tror att ni accepterar att jag inte skriver ut några detaljer om varför och hur. Det finns ingen som vet verkligen allt om det, bara han och jag. Kanske kommer jag någon gång berätta allt för någon som jag litar på, men inte här i bloggen.

Det kommer ta så himla lång tid innan jag vågar lita på någon så mycket igen. Innan jag vågar satsa helhjärtat på en enda person, älska någon mest av allt och ge mitt hjärta till någon annan. Det får ta det tid det tar, ellerhur?

Idag har det gått femtio dagar och jag överlevde. Jag bestämde mig att efter femtio dagar skulle jag släppa det och gå vidare. Jag har förstått att det är slut nu, på riktigt. Jag bestämde mig för att om jag klarade de första femtio dagarna kommer jag att klara mig föralltid.